Smeknamn

”La Terre est bleu comme une orange.”

Paul Eluard, L’Amour la poésie (1929)

Jag vet inte om det är många andra som upplever det, men vad är det egentligen med det att man inte gillar sitt namn direkt?! Eller i alla fall tycker att det är blasé, omodernt, alldagligt, tråkigt (finns fler synonymer at thämta). Jag menar: ”Markus Fjellström”! Förvisso kanske inte Fjellström är direkt vanligt i den södra dele nav landet, men det är det upp över och därmed alldagligt. Och Markus…ja, ni fattar vinken!

Var kommer känslan ifrån? Kan det möjligtvis vara alla smeknamn som man fått tidigare? Ett av mina som jag inte alls är så förtjust i var (tack och lov att den fortfarande inte är) ”Macke Makaron (stor som en…vad det nu rimmar med)”. Jag menar, vad är det för j…a påfund?! Visst, jag accepterar Macke, det säger endast en av mina föräldrar än idag. Skulle det komma till ”Markus”, då vet jag att jag gjort något som inte var/är så lämpligt. 

Jag var så förtjust i smeknamn när jag var liten, i förskolan och grundskolan att vi bestämde oss, två stycken Markus emellan att jag skulle heta Markus och han Macke så att kunda skilja på varandra bland vännerna.

Under gymnasietiden i Paris fick jag till och med smeknamnet ”Tidus”. För de som inte vet är det taget från spelet Final Fantasy. Jag har aldrig någonsin velat bli kopplad till ett TV-spel! Det hela grundade sig i att jag var svensk (kanske inte så blond, men allt som lutar åt det lite mer blonda hållet för fransmän är blont!) och hade lite längre (hemskt!) hår.

NB: Detta påminenr mig on en liten anekdot från gymnasietiden. Jag tror att jag gick andra året på gymnasiet, det vill säga första året på de nfranska humanistiska linjen och vi satt och lyssnade till någon typ av samhällskurs (eller vad det heter: éducation civique på franska iaf). Kursen behandlade fördomar av olika slag, bland annat oss europeiska länder emellan. För detta tillfälle visade sig att jag var ett bra exempel. Det beror väl på hur man ser på det, men jag togs som ett kontra exempel mot klyschan av svensken utomlands. Jag var kort (176 cm), inte hyperblond (mörkblond) och saknade blåa ögon (grönbruna, likt en ödla (eller var det kameleont Sofie?!)). 

Mindre smickrande också har varit ”Teddybear”, ”Gus” (den tjocka musen i Askungen), … m.m. Men, men detta om detta…

P.S. Citatet har över huvud taget ingen koppling till inlägget, det var bara något jag kom att tänka på under tiden. D.S.