Modet på landsbygden…

Det är något med frisyrerna på mindre orter i Sverige. Specifikt när det kommer till inlandet i fjälltrakterna i Norrbotten. Jag tycker att man ska få ha håret som man vill och kläderna man har på sig spelar väl heller egentligen ingen roll, men strävar man ändå inte efter att man ska t.ex. ta på sig något fint?! Jamen, jag klippte mig på det här sättet för att jag tycker att det är snyggt?!

Uppenbarligen finns det vissa personer so m inte har ögat för vad som är okej eller inte! Det är speciellt en frisyr som jag över huvud taget inte förstår mig på. Jag ska försöka att förklara den:

-          Den är uppdelad i två stycken färger, för de mesta i blont och någon mörkare brun eller dylikt (kan också förekomma i mörklila).

-          Den är som degraderad (om det nu är rätt ord), d.v.s. att underhåret oftast är mörkt, sen i en horisontell kapning kommer det blonda uppepå.

-          Oftast är det en kort frisyr som det handlar om. Den påminner kanske lite om en parsch.

Jag hoppas att jag varit så att beskriva de bra nog. Men nu kommer jag att tänka på att det är nog inte egentligen den som har frisyren som borde beskyllas för dålig smak, utan frisörerna som faktiskt låter det hända. För det gör ju rent ont i ögonen att titta på den typen av haircut!

Ännu en dag i paradiset

Det finns olika sätt att ta sig fram på. Man kan åka/köra bil eller åka buss, tunnelbana, tåg, flyga eller gå. Igår valde jag flyget. Jag åkte nämligen hem till Arjeplog. Det tar sin tid. Först måste man ta sig fram till Arlanda (det är iofs inte så svårt, men vill man spara lite pengar åker man kommunalt!), sen när man väl har fått sätta sig på planet tar det dryga två timmar att ta sig, inte till Arjeplog utan gissa?! Ja, Arvidsjaur flygplats. Än är resan inte färdig, den sista biten (lite drygt 10 mil) åker man bil på.

Att flyga är ändå den snabbaste vägen, jag vill inte ens gå in på hur tråkigt och segt det är att ta tåget. Men när man väl har kommit fram är man über-lycklig i och med att det tagit sådan ofantlig tid.

Så var det med det...

Kulturnatten - Studion - Skansen - ...

En dag med djuren på Skansen

Ni vet hur man beter sig och "daddar" för ett litet barn som varken kan gå eller tala: "bodobododobodo!". Förstår de vad vi säger?! Eller tror vi att de ska göra det?!

Detta upprepar vi med djur också. Men det verkar, jag säger verkar i alla fall som om att vi även försöker kommunicera med djuren. Jag är varken den förste eller den siste som gör det, men har ni märkt att när man går på zoo, eller i det här fallet på Skansen att folk försöker att locka djuren med att härma deras läten? Rätt så lustigt beteende när man tänker på det. Det som skiljer djuren från bebisen är att den, förhoppningsvis någon gång inom snar framtid faktiskt förstår vad vi menar och själv börja utnyttja språkets resurser. Man kan kommunicera. Tänk er då hur djuren tar emot det vi försöker förmedla. Vad är det vi försöker säga? Och om vi nu skulle klara av det, vad är det vi säger till de? Vi kanske i allra högsta grad just förolämpat Lapplands ugglan som sitter och redan vänder ryggen mot oss!

Men, man härmar inte vilket djur som helst. Jag har aldrig någonsin hört någon försöka få kontakten med en björn. Tänk er hur det skulle se ut! Eller med ett vildsvin för den delen...! Haha...Och hur låter renen (försökte mig faktiskt på det igår)? Och lodjuret?

Om eternit...

Har ni någonsin funderat över husbyggnadsmaterialen när ni gått förbi ett hus? Det har jag.

Dels har ju vissa hus finare former än andra och materialet kan även vara rätt så olika. För det mesta, när det kommer till mindre hus är dess form oftast inte något att klaga över. Det är mer materialet som man har använt till att konstruera det med. Man måste ju tänka på det yttre, för det är ju det som andra kommer att se först och främst. Främst framför allt. Nedanför listar jag ett par av de:

1 .Träpanel (eller i stort sett alla trähus) är fint. Det kan inte se fult ut. Jag har i alla fall inte ännu sett något sådant exempel.  

2. Betong, det kan fungera i vissa sammanhang. Beroende på hur det ser ut i trakterna.

NB: Varför bygger man hus i grått byggnadsmaterial och låter det vara så?! Uppmanar det inte till depression?! Dålig smak?! (nu menar jag så klart privata boenden)

3. Sten...

...det sista får inte något nummer för att den rankas längst ner på listan och i och med jag inte tänkt och känner till alla material till namnen så får det bli så här. Men sist av allt kommer eternitplattor. Det måste vara det mest hemska material som jag någonsin sett på ett hus. Stora grå (eller färgade, nästan värre) plattor som är fastklistrade på husfasader. Det hade säkert någon praktisk funktion en gång i tiden, men fint!? Nä, det är det verkligen inte! Visst, estetiken kan väl varar väldigt personlig, men det finns väl ändå ett gemensamt mått för estetiken. Man vet helt enkelt vad som är snyggt eller fult.

Det finns fler att ta upp, men det var till eternitplattorna som jag ville komma.

Så här kommer en uppmaning. Arkitekter, beställare och andra involverade parter: tänk efter ett par gånger innan ni bestämmer er för vilket material som ska synas på utsidan!

Smeknamn

”La Terre est bleu comme une orange.”

Paul Eluard, L’Amour la poésie (1929)

Jag vet inte om det är många andra som upplever det, men vad är det egentligen med det att man inte gillar sitt namn direkt?! Eller i alla fall tycker att det är blasé, omodernt, alldagligt, tråkigt (finns fler synonymer at thämta). Jag menar: ”Markus Fjellström”! Förvisso kanske inte Fjellström är direkt vanligt i den södra dele nav landet, men det är det upp över och därmed alldagligt. Och Markus…ja, ni fattar vinken!

Var kommer känslan ifrån? Kan det möjligtvis vara alla smeknamn som man fått tidigare? Ett av mina som jag inte alls är så förtjust i var (tack och lov att den fortfarande inte är) ”Macke Makaron (stor som en…vad det nu rimmar med)”. Jag menar, vad är det för j…a påfund?! Visst, jag accepterar Macke, det säger endast en av mina föräldrar än idag. Skulle det komma till ”Markus”, då vet jag att jag gjort något som inte var/är så lämpligt. 

Jag var så förtjust i smeknamn när jag var liten, i förskolan och grundskolan att vi bestämde oss, två stycken Markus emellan att jag skulle heta Markus och han Macke så att kunda skilja på varandra bland vännerna.

Under gymnasietiden i Paris fick jag till och med smeknamnet ”Tidus”. För de som inte vet är det taget från spelet Final Fantasy. Jag har aldrig någonsin velat bli kopplad till ett TV-spel! Det hela grundade sig i att jag var svensk (kanske inte så blond, men allt som lutar åt det lite mer blonda hållet för fransmän är blont!) och hade lite längre (hemskt!) hår.

NB: Detta påminenr mig on en liten anekdot från gymnasietiden. Jag tror att jag gick andra året på gymnasiet, det vill säga första året på de nfranska humanistiska linjen och vi satt och lyssnade till någon typ av samhällskurs (eller vad det heter: éducation civique på franska iaf). Kursen behandlade fördomar av olika slag, bland annat oss europeiska länder emellan. För detta tillfälle visade sig att jag var ett bra exempel. Det beror väl på hur man ser på det, men jag togs som ett kontra exempel mot klyschan av svensken utomlands. Jag var kort (176 cm), inte hyperblond (mörkblond) och saknade blåa ögon (grönbruna, likt en ödla (eller var det kameleont Sofie?!)). 

Mindre smickrande också har varit ”Teddybear”, ”Gus” (den tjocka musen i Askungen), … m.m. Men, men detta om detta…

P.S. Citatet har över huvud taget ingen koppling till inlägget, det var bara något jag kom att tänka på under tiden. D.S.

Doisneau 100 år

Marlon

Pimpla...

Det var igår när jag pratade med min moster hemma i Arjeplog som vi vi kom att diskutera vinterfiske. Det var fint väder i Norrbotten de hade ett gäng åkt ut med skotern för att passa på att njuta av det fina vårvädret. Men pimpla?!

Det måste nog vara en av många, eller egentligen kanske den enda vintersysselsättningen som jag aldrig har förstått mig på. Visst kanske man vill ha lite färsk fisk. Men hela grejen med att pimpla går ut på att sitta och vänta framför ett litet hål i isen på att en liten, liten fjutt abborre ska nappa (det händer ibland att man får en liten fisk som man då släpper tillbaka. Allt förgäves!). När den har gjort det är det inte ens säkert att man får upp den. Det är nämligen så att det är nästintill omöjligt att fånga upp den fisk som ligger och hånar en under isen.

Titta ett hål i isen! Någon där?!

När jag ar liten och bodde kvar hemma i Arjeplog så brukade vi ibland åka ut till stugan och när ingen hade något att göra...eller när någon hade bestämt sig för att det skulle vara kul att pimpla så packade vi skoterkälken med fikabröd, kaffe och saft och så åkte vi ut någonstans ute på sjön, långt bort från allting annat. Man har som inget val. Och sen så sitter man där ute på någon renpläd mitt på det öppna sjölandskapet och tittar ut mot den vita isen, den vita skogen, den vita himlen och tänker: "Fy faan!".

Jag brukar få ångest på söndagar. Vet inte varifrån det kommer, men det har alltid varit så. Kanske på grund av att man hade skola dagen efter. Eller så kanske det bara är som det är under mellandagarna och det nyligen upplevda påsk att det ingenting händer över huvud taget. Det är helt dött. Så känns det att pimpla. Det ödslar min tid!

Jag höll nästan på att glömma, de kallar det för sportfiske..haha! Sport var då?! Att sitta på en pall (trästubbe) och titta djupt ner i ett vattenhål?! Ja, vissa kanske ser det som en sport. Det är ju åtminstone en ganska beprövad utmaning att bara sitta där och vänta...vänta...vänta...på att ingenting ska hända.

Fåraktigt nog...

...som många andra.

Vad ska jag kalla min blogg?! Är det inte innehållet som räknas...eller?

Jag tänker mig inget märkvärdigt med att starta en blogg, jag måste nog säga att jag känner mig rätt så skeptisk till det. Att jag över huvud taget kommer att orka upprätthålla den. Men det kommer ju att märkas av med tiden.

That's it! See you soon!